En norrlandsromantikers dagbok

Vi tog en tur till Pounikko. Dimman låg tät runt oss hela vägen. Det
kändes ganska obehagligt då luften var varm, kring nollgradigt, men
ändå var träden så frostigt vita. Man såg inte längre än en 10-15 meter
framför sig sedan bredde dimman ut sig som en tjock vit vägg. Det var
ensamt och tyst trots att vi var flera. Uppe på fjällen Halju var det så
dimmigt att det nästan inte kändes som om man fanns till. Låter
kanske konstigt men det var så.




Vi var många som åkte och vi fick köra nära varandra för att inte tappa bort
någon. Everesten gick varm så den lämnade vi kvar efter vägen för att
hämta den på hemvägen. Efter en lång tur kom vi fram till Pounikko.






Vi var många skotrar som körde samtidigt upp. Ignorera Artcic catsen på
bilden, tack. Vi stannade och åt och packade in saker till sommarens
vistelse hit upp. Sedan var det dags att åka hemåt igen. Färden tillbaka
var fortfarande dimmig men resan gick lättare ner. Everesten startade och
körde tillbaka hem. Himlen sprack upp och solen kikade fram mot
kvällen. Härlig dag!