En norrlandsromantikers dagbok

Språk är fint. Men ibland känns svenska lite fattigt när man hör andra tala på
andra språk. Även om inte översättningen blir helt rätt så ljuder allt mycket vackrare.
På svenska hade man aldrig fått höra meningar som. "Jag är inte blyg. Om jag hade
kunnat tala världens alla språk hade jag talat dem till dig"

Genom att variera språket kan du säga en och samma sak så det blir roligt, fundersamt,
ironiskt och på hur många sätt till som helst. Det är det fina i kråksången.

"Jag är så glad. Jag känner regnbågskärlek"

Eller så kan det bli en rolig kommentar som;

"Hinken är full, precis som Robin"

Eller hur en mening kan fastna någonstans uppe i hjärnkontoret ett helt liv eller
hur en bok med sin pricksäkerhet kan hålla ens hjärta resten av livet.

Det får mig att fråga; "Kan du inte säga någonting? Det spelar ingen roll. Vad somhelst."
Sen hoppas jag på något som håller sig kvar. I luften, i mellan.

Eller som den här norska meddelandet på ett köpcenter i Narvik. Kolla
in distriktsledarens namn. Tänk vad knasigt det kan bli.