En norrlandsromantikers dagbok

Har ni någonsin haft känslan av att du vill göra allt, du vill upptäcka allt, du
vill bli allt, du vill bo överallt?  Tänk vad många möjligheter det finns. Men så
är det ju den där rädslan. Ack att sådana känslor ska finnas.

Just nu tycker jag att arbetslöshet är en fruktan. Det värsta är att jag inte vet
hur länge jag kommer att stanna i detta mellanrum. Jag vill och jag kan. Jag lär
mig snabbt. Alla jag jobbat hos har varit nöjd med mitt arbete. Men hur ska jag
få nästa att få upp ögonen för mig. Att se mig.

Jag var nära på att ge upp förra gången. När jag sa upp mig fick jag tre straff-
månader. Tre månader utan pengar. Tre månader utan att andas ut. Med ständig
huvudvärk och magvärk. Visst jag hade ändå så jag klarade mig. Det sinade på
slutet men vi var två vuxna. Vi överlever. Jag vet ju att det finns andra som inte
gör det. Hur gör de?

Inget jobb varar för evigt. Du kommer inte vara samma person nu som om fem år.
Kroppen är inte krampfri. En dag kan vem som helst fastna "i skiten". Stå utan arbeta.
Självvalt eller inte. Det är ingen lätt match.

Därför tycker jag det är av yttersta vikt att tänka på detta i söndagens val. För vi vill
väl ha ett samhälle som inkluderar alla, som lovar alla trygghet vad som än händer i
livet. Jag vill inte ha ett samhälle där man ser ner på människor, ett uppdelat samhälle.
En klok människa sa att enda gången man ska se ner på någon är om man räcker ut
en hand och hjälper dem upp.

Jag tror på det.




Idag ska jag förtidsrösta på det jag tror på.