En norrlandsromantikers dagbok

Ett hörn av världen som få har sett. Det är vackert under
midnattssolen. Helt tyst och stilla. Bara naturen och vi.

Vägen upp går över stock och sten. Spångar som gör att vi med
lätthet flyter över de tyngda myrarna. Hjortronblommorna blommar.
Ängsull kantar stigen. En ripfamilj korsar vägen upp. Vi kör på
fyrhjulingen med mycket packning. Vi behöver inte prata så mycket.
Utsikten säger allt. Vi vet inte vägen men något förde oss rätt ändå.


När vi anländer pågår rengärdet för fullt. Men det är tidigt ännu. Kring
midnatt. Det är inte klart förrän vid sextiden på morgonen. Men solen
gör det svårt att sova och på natten är det svalt. Såg mina första renkalvar
för i år.


Såhär ser ett vanligt sommarviste ut. Enkelt boningshus. Flera förråd,
jordkällare, rökkåta, utedass och extra sovstuga. Finns en tältbastu också.
Vatten hämtas en bit bort i vistets gemensamma pump. Vi är två mil från
närmsta by. Ännu längre från närmsta affär. Man får gå eller åka fyrhjuling
vägen upp.


Vi fiskar harr i fjällbäckar och äter hemmakonserverad renkött. Allt är enkelt.
Allt är svårt. Lösningar finns överallt.



Men så vackert att det gör ont i hjärtat att veta att man hade kunnat missa
det. Pounikko finns kvar men i hur många generationer till. Faller allt i
glömska? Finns det plats i framtiden för detta? Traditioner man borde ta
vara på.