En norrlandsromantikers dagbok

Jag har just läst aftonbladet.se och kan inte mer än att hålla
med virknålen. Läser man detta så känns det som om jag även
jag fastnat denna "nya" husmoderstrend.

Visst jag kokar egen lingonsylt och blåbärssylt. Lagar mat
från grunden oftast. Bakar eget bröd. Men för mig handlar
det mer om att jag själv vill bestämma vad jag stoppar i mig.
Jag vill slippa ha allt detta onödigt socker och E-tjosan i mig.
Hemlagad mat, egenbakat bröd och egen renkött är ju något
jag vuxit upp med. Kanske ses som något ovanligt idag. Men
inte för mig. Jag vill fortsätta dessa traditioner. Mina
inspirationskällor i mitt liv är självklart mina föräldrar och min
underbara syster.

Jag har köpt ett hus på landet. Köper mycket möbler på second
hand. Men jag gör detta val för att dessa saker faktiskt håller
bättre än Billy bokhylla från IKEA. Jag slipper det billiga rackel-
möblerna på JYSK. Hus på landet är väl också en del av hur jag
växt upp. Mycket ute i skog och mark. Under alla årstider. Nu
har jag levt i lägenhet i två år och jag saknar kroppsarbetet.
Skotta gården, plantera, klippa gräs. En ursäkt för att vara ute
och röra på sig. Nytta och nöje i ett. Sådant uppskattade man
kanske inte alltid när man var yngre. Men jag vill inte springa på
gym, man kan leva hälsosamt ändå.
Vårt hus på landet är såklart inspirerat av min syster. Hon har
vågat visa att man inte behöver välja storstadsliv. Det finns hopp
även i denna livsstil. Hon öppnar snart eget i den byn hon bor i
och jag är jättestolt över henne! Hon ger mig inpiration att våga
gå min egen väg.

Men jag tror att min syster och jag är lika på många sätt. Men såklart
vi har ju haft samma uppväxt av samma underbara föräldrar.
Tänker jag på min barndom så tänker jag nästan alltid på oss,
hela familjen samlad i stugan. Vi har varit ute en heldag. Skoter
och ved. Mamma lagar mat, jag förstår inte alltid hur hon orkar,
men hon fixar det jämt. Hemsydda gardiner, egen sylt och bröd,
elden som sprakar i spisen, alla är samlade. Så är mitt ideal.
Tänk så kunde jag vara lika stark och duktig som min mamma.
För mig finns det ingenting hon inte klarar av bara hon vill. Hon
är den som får mig att stå upp och våga säga vad jag tycker och
tänker högt.

Min pappa är en sådan som alltid fixar allt själv. Han kan verkligen
allt och jag är så lycklig över att han har lärt oss så mycket. Han
har lärt mig om skotrar, bilar, motorer, bygg, renovering och alla
möjliga praktiska ting. Men jag vet att vora det något mer jag behöver
hjälp med så är han aldrig långt ifrån. Ställer alltid upp. Han har gett
mig självförtroendet att våga själv. Våga prova, våga vara.

Och vad gäller att värna om miljön. Det är en sådan tid vi lever i nu.
Här uppe i norr märker man vikten av klimatförändringen. Snön är
annorlunda. Mjukare, porösare och vintrarna har inte lika mycket snö.
Somrarna är varmare. Det påverkar djur och natur. Det påverkar
vårat liv. Vintervåren som det heter här uppe är så kort att gamla vanor
som pimpling (isfiske) i maj är en omöjlighet nu. En hel månad går
bort. Konstigt. Det känns, det syns. Vad blir nästa steg? Vi kanske borde
tänka flera steg framåt i allt vi gör.

Vad gäller att föra traditioner vidare. Så är mitt nästa steg att plugga
samiska. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att hedra traditioner.
Jag, mamma och pappa börjar en kurs i november och jag kan knappt
bärga mig. Det känns viktigt, som att känna historiens vindslag i nacken.
Tycker det är viktigt att lära sig nya saker. Mitt mål just nu är att kunna
lyssna samiska radioprogrammet Baján och förstå vad som sägs. Det är ett
program via sameradion,  Söndagar 15.00 på P2, som en vän sänder.

Men en husmor kan jag nog inte kalla mig. Fast jag broderar en paradhandduk,
använder förkläde när jag kokar sylt, har en hus på landet och väljer att leva
med traditioner.